En California på rätt plats
Roadtrip i Kalifornien
Följ med på en roadtrip längs klassiska Highway One i Kalifornien – i en California. Volkswagens smidiga husbil passar perfekt in i surfkulturen och längs stränderna. Men modellen är en ovanlig syn i Amerika. Varför det?
text: Richard Sjösten | foto: VAG, Richard Sjösten
Ur Transportmagasinet nummer 3-2018
– WOW, NICE RIDE!
En kille i våtdräkt med surfbräda under armen vinkar glatt när vi rullar in med en röd Volkswagen California mellan de färgglada husen i Venice Beach i Los Angeles. Distriktet Venice är som ingen annan plats i världen. En bohemisk härdsmälta och ett område som amerikanen själv kallar “quirky” och “arty”, vilket säger en del. Lite flummigt alltså, eller ja - mycket flummigt. Hur som helst är Venice beach en turistmagnet och charmig i all sin stollighet.
På parkeringen nedanför strandpromenaden träffar vi Martin Schiller där han står med sin gula Folkabuss från sextiotalet, full med surfbrädor på taket. Att Martin själv är en surfare går det inte att ta miste på. Han är liksom arketypen av en övervintrad surfare som bott i bussen halva livet. Och det har han också, men inte nu längre. Martin kollar in våran buss och nickar gillande. “Almost as nice as mine”, säger han på släpig Kalifornia-dialekt och skrattar.
Det visar sig att Martin driver surfskola, med “huvudkontor” i bussen på parkeringen.
– Varje morgon, strax innan klockan 06.00 kör jag ner min gula buss till parkeringen. Det gäller att vara här när parkeringen öppnar. Ingen plats går att abonnera eller boka då det här är en allmän parkering. Så jag måste vara först, säger Martin. Kapowi Surf Club står det i bakrutan på den gula bussen.
»Venice Bearch är som ingen annan plats i världen.«
– Folkabussen är mitt trademark. (Googla “VENICE och VW BUS så får du se). Alla älskar en gammal Folkabuss, och de är dessutom så tajt förknippade med surfkulturen att när turister vill få en genuin upplevelse av att surfa i Kalifornien, då ska det vara med en Folkabuss, fortsätter Martin. Häftigt eller hur? säger han och skrattar.
Dagen till ära har han tagit ner fyra extra Folkbussar till strandparkeringen.
– Jag är en riktigt VW-nörd erkänner Martin. Alla fyra är mina, och jag älskar dem.
– Lustigt nog tror jag att de här bussarna är nyckeln till att jag lyckats med mitt företag. De har blivit mitt signum. Hade du frågat några av mina kompisar för tio år sedan om de trodde att jag skulle driva ett företag som omsätter flera miljoner dollar om året hade de bara garvat, fortsätter Martin. Jag är liksom inte den typen.
– Men jag började smått, bodde i bussen och hade två surfbrädor och några slitna våtdräkter, och började instruera vågsurfing för att få ihop till brödfödan. Sedan dess har det bara ökat. Nu jobbar tolv instruktörer för mig och jag bor i en fin lägenhet ett kvarter från stranden, inte dåligt, skrattar Martin.
»SURF'S UP DUDE!«
Vår nya Volkswagen California som bygger på senaste generationen av Transporter sticker ut en aning i Venice Beach. En bil som med sin färg, form och funktion passar perfekt in här, säljs inte i Nordamerika, vare sig det gäller California, Transporter, Multivan eller Caravelle. Anledningen kallas “Chicken tax” och går långt tillbaka i tiden.
Det hela började med ett Europa som ville skydda sina kycklinguppfödare på 60-talet. Amerikanarna hade snabbt kommit igång med stor kycklingproduktion, och när marknaden i USA blivit mättad började man exportera billig kyckling över Atlanten. Kyckling som tidigare klassats som exklusiv mat i Europa, blev snabbt en billig föda – för alla. Kycklinguppfödare i Frankrike och Västtyskland rasade, och för att blidka deras intressen införde de två ländernas regeringar en straffskatt på amerikansk kyckling för att minska importen. Amerikanarna var då förstås inte sena med att ge igen och snabbt hade den amerikanska president Lyndon B. Johnson bestämt att en 25-procentig skyddstull skulle införas på importen av lätta transportbilar, potatisstärkelse, dextrin och fransk konjak. Känner ni igen upplägget? Det är precis vad som upprepar sig 2018, fast nu med andra varor...
I och med införande av straffskatt på lätta transportbilar upphörde i princip försäljningen av Volkswagens skåpbilar och pickuper i USA över en natt. Och fram till idag, 54 år senare, ligger straffskatten fortfarande kvar på lätta transportbilar (tullen på fransk konjak, dextrin och stärkelse är borta sedan länge). Folkbussarna avsedda för camping däremot, klarade sig undan straffskatten och tur var väl det. Det är ju dessa som ligger till grund för hela Folkabuss-kulturen i USA, och det är en overkligt stark kult vill vi påstå. För trots att amerikanerna aldrig sett den moderna varianten av Folkabussen får vi leenden och tummen upp var vi än visar oss. Våra journalistkollegor från Schweiz blir till och med förföljda och till slut stoppade av en synnerligen upphetsad man i övre medelåldern.
– Where can I buy this van? I love it. Had my own one back in the 70s...! (Var kan jag köpa den här bussen? Jag älskar den. Jag hade en egen Folkabuss på 70-talet...!)
»En nästan overkligt stark kult.«
Vi letar oss norrut, ut från Los Angeles via vägen CA-1: Med andra ord klassiska Highway One. Vägsträckan är känd som en av de vackraste i världen, och sträcker sig drygt hundra mil längs den dramatiska Stillahavskusten. Följer man Highway One hela vägen 100 mil norr om Los Angeles når man till slut den lilla staden Leggett, som trumfar med några av världens grövsta träd. Den största attraktionen här är således Leggett 's Drive-Through Chandelier Tree. Ett träd med så grov stam att det går att köra en bil genom det.
Men så långt åker inte vi. Första stoppet gör vi 16 mil norr om Los Angeles, strax söder om Santa Barbara, när vi tar av från den klassiska vägsträckan och börjar en liten klättring längs en smal asfaltsväg uppför en bergsluttning. Asfalten övergår snart till grus och vägen fortsätter någon kilometer upp rakt genom en olivlund. När vi når slutet av vägen befinner vi oss på en platå 300 meter över havsytan med en 180 graders utsikt över ett kav lugnt Stilla hav. Vilken vy. Solnedgången senare på kvällen är inte annat än magisk.
I “tältet” på övervåningen i California får man allt det trevliga med att tälta, minus det mindre roliga. Nära naturen, men med komfort. Efter att med elens hjälp ha fällt upp taket är det bara att krypa upp. Här är det torrt, mjukt och fritt från myror och spindlar. Och dessutom med möjlighet till värme. För trots att vi är i Kalifornien kyler det av på kvällen och tillsammans med en bris från havet blir det kylslaget en stund efter att solen dykt ner i Stilla havet. Med några enkla tryck på displayen ovanför backspegeln håller bilen en behaglig innertemperatur genom den inbyggda värmaren, faktiskt till och med ner under nollan (det har vi testat i Lofoten i mars).
Vågornas ljud blandas med måsarnas dova skrik och långt därnere, intill Highway One, hörs ett avlägset godståg kämpa sig norrut i månskenet. Det är ett sövande ljud.
Efter en god natts sömn och en kopp kaffe på stående fot, väntar westernridning på stranden. Aktiviteten, som är arrangerad av eventbyrån, låter i mina öron lite väl turistig, och jag är mycket nära att tacka nej till det hela. För vad har ridning och en Volkswagen California med varandra att göra egentligen? Ingenting, förutom att det faktiskt är en förbannat härlig känsla att rida westernridning i vattenbrynet längs Stillahavskusten. Att “min” häst dessutom visar sig vara filmskådis, och har haft en ledande roll med Harrison Ford på sin rygg i filmen Cowboys & Aliens gör inte saken sämre. Vi kommer bra överens, jag och kändishästen Angel.
»Vi kommer bra överens, jag och kändishästen.«
Senare på eftermiddagen fortsätter vi i nordöstlig riktning från Santa Barbaras kust, och möter ett helt annat landskap. Hav och palmer byts mot ett torrt och bergigt landskap - och vägen närmast öde när vi lämnat alla turister bakom oss vid kusten.
»...Till handlaren med det coolaste namnet: Pacific Volkswagen.«
Lagom när vi kommit igång och börjar köra lite mer inspirerat och genar genom öppna kurvor med fri sikt, körning som faktiskt funkar bättre än vad man kan tro med en sån här buss, möts vi av skyltar med dansk text på väg in i ett mindre samhälle.
Det står “Solvang” och visar sig vara ett mini- Danmark, mitt i Kalifornien! Vi ser visserligen ingen gammeldansk, men med “danska” hus, kaféer med danska wienerbröd och en kopia på den lilla havsjungfru lurar den i allafall alla som inte varit i Danmark att det är så här det ser ut där. Hela staden doftar lite påhittad och hämtad från H.C Andersens sagovärld.
Solvang är trots sin något påhittade fasad, faktiskt en riktigt stad med över 5 000 innevånare, grundad på 1800-talet av danska immigranter, som sökte sig västerut, bort från de stränga vintrarna i Minnesota där de bodde först.
Vi lämnar den lilla märkliga staden med ett leende och söker oss längre ut i den kaliforniska ödemarken, in i Los Padres National Park. Vägen blir ordentligt kuperad när vi vid det här laget återvänt söderut, men trots rejäla uppförsbackar upplevs vår lånade California både stark och harmonisk, trots det relativt blygsamma effektuttaget på 150 hästar. DSG- växellådan hjälper till genom att alltid se till att motorn får jobba i exakt rätt varvtal där det finns mest vridmoment tillgängligt.
Vägen till vår plats för natten avslutas med en riktigt dammig grusväg med rejäl stigning upp till en öde platå som sticker rakt upp med branta sidor i ett riktigt westernfilmslandskap, så där så att man nästan förväntar sig ett bakhåll runt nästa krök.
Efter två nätter, hästridning och fantastiska solnedgångar är vi tillbaka i Los Angeles och vårt California-äventyr närmar sig till slut.
Via den klassiska Mulholland Drive i norra Los Angeles kryssar vi förbi de uråldriga pickup-bilarna som fortfarande dominerar trafikbilden. På väg dit vi har blivit ombedda att lämna tillbaka vår California. Nämligen hos Volkswagenhandlaren med det coolaste namnet i världen: Pacific Volkswagen.
Det låter lite annat än Volkswagen Bromma det.
