En vigg för fred i kalla kriget
Vi tar oss tillbaka till en tid då öst och väst låg i ständig beredskap att anfalla eller anfallas. Supermakternas kalla krig mellan femtiotalet och nittiotalet påverkade en hel värld och inte minst Sverige som på grund av sitt geografiska läge hamnade mitt i skottlinjen. Stridsplanet Viggen var Sveriges sätt att säga hit men inte längre, och dess vapendragare på marken – det var en specialutrustad Folkabuss!
Ur Transportmagasinet nummer 3-2018 | text: Richard Sjösten | foto: Peter Gunnars
Flygplanets nos niger en aning när jag sätter foten på bromsen. Flygfältets jämna och breda asfalt breder ut sig framför mig och jag tar ett djupt andetag. Med vänsterhanden för jag gasreglaget framåt till full gas, och tar samtidigt foten från bromsen. Sedan full efterbränningskammare. Vrålet är öronbedövande och flygplanet börjar accelerera kraftigt. Efter bara 400 meter lättar framhjulet från asfalten, och allting blir blått. Blå himmel med små, små lätta moln fyller hela mitt synfält genom cockpitrutan framför mig. Med vänsterhanden håller jag hårt i gasreglaget, och med höger hand ett nästan krampaktigt grepp om styrspaken för att hålla en stadig kurs. Tungan rätt i mun och med blicken på kompass och höjdmätare.
– Stig högre, och fortsätt med EBK (efterförbränningskammaren) zon 3.
Instruktionerna är tydliga och det märks att det inte är första gången majoren bakom mig ger order, för även om det här bara är en flygsimulator så är den otroligt verklighetsnära. Bakom spakarna, inklämd i en riktig Viggen- cockpit, kopplad till en avancerad simulator med en 180 graders välvd 35 kvadratmeter stor skärm där sex projektorer skapar en gigantisk bild, blir upplevelsen minst sagt intensiv.
Det är faktiskt så verklighetstroget att mina ben skakar när jag fäller in landningsställen strax efter start. Men också för att jag vill göra så bra ifrån mig som det bara går. Jag flyger under överinseende av en officer som jobbat hela sitt yrkesverksamma liv inom Flygvapnet. För honom är simulatorn ingen lekstuga, det här är allvar. Eller åtminstone får jag det intrycket.
Visserligen är det 20 år sedan F15 här i Söderhamn lades ner, men flyg- och inte minst Viggen-arvet lever starkt. Idag återstår endast en bråkdel av de Viggen som tidigare varit stationerade här (jag räknar till fyra och en halv). I en del av flottiljens gamla lokaler drivs numer ett Flygmuseum, och förutom att det här finns flygplan, utrustning och modeller, finns det också den Viggensimulator som jag nu sitter i - med en tvättäkta flygofficer gastandes bakom mig. Simulatorn simulerar hur det är att flyga ett AJS37 Viggen, kanske det mest legendariska jaktplanet från svenska Saab.
När Viggen sattes i Flygvapnets tjänst i början på sjuttiotalet var det en svensk spjutspets som flög rakt in i centrum av det kalla kriget. Ett kallt krig som då pågått under tjugo år och sedan fortsatte en bit in på 90-talet, i alltså närmare femtio år! Det här var en tid då ett ständigt krigshot låg som ett mörkt moln över både öst och väst. Med den bakgrunden är det lätt att förstå den upprustning som skedde i vårt land under den här tiden. Det satsades enorma summor och kraft på att göra vårt avlånga land svårintagligt för fientligt makt.
Vi byggde värn, skyddsrum, bergrum, tunnlar och förråd och anläggningar, och vi tränade krig och katastrof. Och, framför allt byggde vi några av världens bästa jaktflygplan - redan då! År 1967 visades Saab AJ37 för första gången publikt. Kantigt, vasst och kraftfullt är en bra beskrivning av utseende. Maskulint och helt utan några inställsamma linjer kan man också säga, som en käftsmäll liksom. Viggen var namnet. Och vilket flygplan det visade sig vara.
»Sverige var bäst i världen på att vara rustat för krig.«
Planet utvecklades enkom för det svenska flygvapnets taktik, och den skiljde sig avsevärt mot andra länders. Viggen har alltså lite speciella egenskaper, den kunde till exempel starta och landa på extremt korta sträckor tack vare den stora motorn och möjligheten att reversera (att vända jetstrålen framåt) vid landning. Försvarsmakten hade insett efter ingående studier att konventionella fasta flygbaser lätt skulle slås ut vid ett anfall i händelse av krig.
Därför utvecklades ett koncept där varje flygbas hade flera korta landningsbanor utspridda över en större yta. I närheten av dessa kortbanor fanns också reservbanor, som oftast var vanliga breddade landsvägar. Du vet de där omotiverat breda och raka vägsnuttarna som dyker upp här och där längs Sveriges vägnät?
Runt dessa vägbaser byggdes sedan gömda kommunikationscentraler där flygledning och kommunikation skulle kunna ske under attack. Några flottiljer hade dessutom bergrumshangarer där flygplanen stod startklara, 40 meter under marken. Vi pratar rena rama James Bond-takter… Faktum är att Sverige under den här tiden var det bäst förbereda landet i världen på ett krig.
– Slå av på gasen och vänd hundraåttio grader och se till att inte tappa höjd, beordrar plötsligt instruktören barskt, på klassiskt manér.
Jag vågar inte göra annat än som han säger och efter att ha fått till en hyfsad sväng ser jag flygflottiljen F15 i Söderhamn strax framför oss. Jag får en idé.
– Jag måste bara göra en grej, säger jag. En “fly-by”. Du vet som i Top Gun?
– En vadå? fortsätter majoren.
– En lågflygning över flygledartornet, säger jag som att det vore världens mest naturliga sak.
Men jag hör på tonläget hos honom att det inte alls är något man gör.
– Nej, det tycker jag inte. Fortsätt nu på 270 grader i stället.
Men jag kan så klart inte låta bli, och den klassiska filmrepliken “Sorry Goose, it´s time to bust the tower” tillsammans med “Top Gun Anthem” ringer i mina öron när jag passerar flygledartornet på knappa 30 meters höjd med full efterbrännkammare.
– Yihaa, ropar jag.
Inte majoren - och direkt blir det som en annan stämning i rummet.
»Ett plan på marken gör ju ingen nytta.«
Under 80-talet (och stora delar av kalla kriget) var Sveriges alla stridsplan utspridda på inte mindre än 18 flygflottiljer. Från Kiruna i norr till Ystad i söder - och till dessa hörde dessutom 70 mindre krigsflygbaser. Krigsflygbaserna hade i sin tur tillsammans nästan 300 stycken reservflygfält. Det fanns alltså plats för många flygplan, vilket behövdes. Sverige var under den här tiden nämligen världens fjärde största flygvapennation – med över 1 000 stridsflygplan! Jämfört med idag så har Sverige ett 90-tal stridsflygplan, varav omkring 40 procent av dem är startklara omgående. Alla dessa 1 000 flygplan flyttades runt hela tiden efter ett hemligt schema. En främmande makt med fientliga intentioner skulle alltså inte bara kunna fotografera flygflottiljerna och sedan komma tillbaka och bomba bort flygplanen och flygfälten.
Nej, det skulle vara omöjligt att veta var planen var placerade, och meningen med alla dessa små flygfält och breddade landsvägar var att man i alla tänkbara situationer skulle lyckas få upp flygplanen i luften för att bekämpa en attack. Det här var något som var helt avgörande för ett effektivt flygvapen resonerade man. Ett plan på marken gör ju ingen nytta.
Volkswagen LT31 1989
Motor: 2,4-liters längsmonterad 6 cylindrig motor. En förgasare. Max effekt 90 hk.
Topphastighet: 125 km/h
Längd/Bredd/Höjd/Vikt: 3,95/2,05/2,70/2100kg
För även om Viggen-flygplanet är utvecklat i Sverige för Sverige kunde varken Volvo eller Saab tillhandahålla lämpliga transportfordon, då heller. I stället agerade Volkswagen snabbt när de såg marknadens behov av en större transportbil - och föddes gjorde vår “Motorkörbuss”.
En Volkswagen LT31 specialanpassad för Flygvapnet. Redan 1968 presenterades en uppdaterad version av Folkabussen (T2), men förmågan och möjligheten att transportera riktigt stora och tunga saker saknades fortfarande. Därför utvecklades en storebror till Folkabussen och 1975 debuterade “Volkswagen LT” som i “Lasten Transporter. En tung lätt transportbil, enkelt förklarat.
Här hade man frångått konceptet med motorn bak och i stället monterat den mellan/under föraren och passageraren. Under framsätena alltså. Lastutrymmet var stort, och LT gick att köpa som skåp eller chassi för påbyggnad. Bilen var en perfekt plattform för allt till varuleveranser, brandbilar och husbilsbyggen. Och för militärt bruk förstås, vilket det svenska Flygvapnet är ett exempel på.
När vi köpte vår buss (som syns på bilder) hos ett trevligt äldre par i Järvsö, där den huserat sedan sin pension från Flygvapnet 2008, hittar vi Kontrollbok från Förvarets materialverk i handskfacket. Förutom att den har åtta stycken loggade serviceärenden på 1 600 mil, finner vi mer spännande saker. Det visar sig att den här LT31:an har varit full med elektronik och provutrustning – för att kunna testa Viggens motor.
En “Motorkörbuss” på Flygvapenspråk alltså. Flygvapnets taktik byggde ju som sagt på att allt var mobilt: Ett motorbyte på Viggen ute i det gröna var alltså inga problem. För att slippa transport av flygplanet till flygbasen för test, kopplade man i stället ihop Viggen med vår buss. Sedan var det bara att förankra planet ordentligt i marken och starta upp motorn. Det gällde dock att göra det ordentligt, vi pratar om krafter i runda slängar omkring 85 000 hästkrafter på full gas!
För att LT31:an skulle orka släpa runt på all utrusning och personal i fält, sitter en rak sexcylindrig motor under kåpan. Effektuttaget på 90 hästar gör dock att vi väljer gamla E4:an på resan norrut till den nedlagda flygflottiljen.
Bussen trivs i det lugna tempot längs den gamla Europavägen. I kontrollboken från FMV läser vi också att Motorkörbuss “44001” tjänstgjort på F15, och kanske inbillar jag mig, men börjar inte motorn spinna ännu lite lenare när vi rullar in på det gamla flygfältet, i ren glädje att var tillbaka på sin hemmamark så här 20 år efter att Hälsinge Flygflottilj lades ner?
Hur som helst, hur motsägelsefullt det än kan tyckas så fungerade stridsmaskinen Viggen i slutändan som en typ av fredsmäklare. Den blev med tiden nämligen en symbol för att skydda den svenska neutraliteten. Men det blev en dyrköpt frihet. Många Viggenpiloter förolyckades under åren, inte minst under övning. Faktum är dock att det svenska Flygvapnet och dess piloter var vida kända för sin extrema flygning och skicklighet. Viggenplanet var en makalös maskin, men den var kanske inte riktigt helt färdigutvecklad när det togs i tjänst 1972, vilket orsakade en del incidenter.
Desto bättre uppfyllde Viggen sitt syfte utan att behöva höja rösten nämnvärt. Under hela sin 35-åriga tjänst avlossade Viggen inte ett enda fientligt skott, bomb eller missil. Inte ett enda. Snacka om skräckinjagande fredsmaskin. I simulatorn är det dock annorlunda: Bam-bam- bam, den 30 millimeter grova automatkanonen i fronten på Viggen skickar iväg en salva med 22 skott i sekunden när jag trycker in avtryckaren.
»En sexcylindrig motor satt under kåpan i LT 31.«
Vi befinner oss på knappa 5 000 meters höjd över Gävlebukten när ett fientligt flyg plötsligt dyker upp i mitt synfält. Majoren har tinat upp lite till ljudet av skottsalvorna och som av en händelse har datateknikern Janne, som styr simulatorn från kontrollrummet intill mig, skickat in världens kanske mest fruktade bombflygplan “Björnbombaren” Tu-95 i mitt luftrum. Ett plan som flög första gången 1956 och är en av symbolerna för det kalla kriget. Ett lätt byte för Viggen, men i verkligheten är ett sådant här plan nästan alltid eskorterat av ett par stridsplan. Men jag har tur, det här flyger ensamt och verkar inte ha upptäckt mig. Enligt säkra källor (datateknikern Janne) är planet, förutom att det befinner sig olagligt i svenskt luftrum, på ett fienligt uppdrag. Dags att agera alltså.
– Byt vapen, beordrar majoren.
Med några klick på ett vred, i höjd med höger lår väljer jag air-to-air missile istället. Lås, osäkra. Skjut. Bam! Missilen tar i höger vinge och det fientliga planet är ohjälpligt skadat och försvinner ner mot marken i ett rökmoln. I spelets värld är allt möjligt. Förlåt, jag menar i simulatorns värld är allt möjligt...
Viggen AJS37
Motor: RM8B Volvo Flygmotor
Dragkraft: 125,0 kN (tänd EBK)
Topphastighet: Mach 2+ (2 200 km/h)
Längd/Spännvidd/Höjd): 16,3 m/10,6 m/5,6 m
Vikt/max startvikt: 9,6 ton/18,6 ton
Räckvidd/maxhöjd: 1 000 km/18 000m
Tillverkning: 1970-1990
Total tillverkning: 329 stycken
Peter Lindén
- Stridspilot i det kalla kriget
Peter, du har inte mindre än 2 150 loggade flygtimmar i Viggen mellan 1978 till 1998. Vad var så speciellt med Viggen?
– För mig är Viggen framför allt kärlek. Vilken maskin! Rent konkret hade Viggen framför allt en brutal kraft. Vi snackar alltså om nästan 85 000 hästar i Zon 3 på EBK:n (tredje och starkaste läget på efterbrännkammaren, reds anm,). Det här betydde att vi kunde nå 10 000 meter från stillastående på 100 sekunder! En helt galen upplevelse, det var som att en gigantisk hand bara sköt på. Makalöst! Vi hade inga som helst problem att hänga med främmande makts flygplan kan man säga.
Hade ni närkontakt med fientliga flygplan?
– Hela tiden! Det var otroligt mycket aktivitet över Östersjön under kalla krigets dagar. Jag minns en del arbetspass på Gotland där vi var uppe tre gånger under ett tolvtimmarspass och antingen avhyste, jagade bort eller bara visade oss för fientliga flygplan.
Avhyste? Alltså tvingade bort plan som kränkte svenskt luftrum?
– Precis. Det var mycket sånt.
Hur gjorde ni då?
– Då gick vi upp fort som sjutton, alltid två Viggen i rote (tillsammans) och sedan flög den ena in bakom och låst radarn på det främmande flygplanet. Sedan gick den andra upp bredvid, tog kort med en kamera vi alltid hade ombord, och sedan vingtippade man.
Vingtippade?
– Ja, man vinkade med vingen liksom genom att svänga fram och tillbaka. Det var ett sett att säga “se på mig”. Det finns en internationell standardprocedur för hur en avhysning ska gå till. Efter vingtippandet drog man iväg framför och la sig i en lång sväng och visade vägen därifrån, ut från det svenska luftrummet. Då gällde alltså för det främmande flyget att följa efter. Det andra Viggen-planet, tvåan i roten, låg bakom hela tiden – redo att ingripa med automatkanonen.
Låste ni alltså radarn på varandra? Det låter aggressivt…
– Ja, det är aggressivt och inget som förekommer vanligtvis numera. Det var ett otroligt högt tonläge och mycket provokationer på den här tiden. Det förekom också en hel del svängande med våra “vänner”. Även fast det var något vi officiellt skulle undvika var det ibland omöjligt att inte hamna i sådana situationer.
Det var på allvar, det förstår jag…
– Det var otroligt mycket provokationer. Ibland kunde det komma fem stycken stridsplan i överljudsfart från baltikum – rakt mot vår gräns. Sedan vek de av precis innan de korsade den. Vi var såklart redan upp då och visade oss. Beredskapen var otroligt hög. Efter att ett ryskt stridsplan (Flagon Su-15) försökt hänga med ett Viggenplan i en avancerad manöver (Split S/halvroll) på låg höjd, och sedan dödskraschat i Östersjön ökade provokationerna från dem.
Någon händelse som du minns särskilt från den här tiden?
– Ja, jag minns två händelser mycket väl. Den första var rätt spännande. Vi stack upp efter att något upptäckts ovanför internationellt vatten men i närheten av svensk luftrum. Det ökade farten rejält när vi närmade oss och det var tydligt att de inte ville bli upptäckt. Det här gjorde oss nyfikna. Tillslut efter lite fullfartsåka lyckades vi komma upp nära bakom och såg att det var den hemliga överljudsbombaren TU-22 (kallad Backfire av NATO). Den ser minst sagt egen ut, stor och pilformad och jäkligt snabb. Det speciella med det här flygplanen, förutom att den kan bära kärnvapenbomber, är att den har en fjärrstyrd 23 mm kanon under stjärtfenan bak, för att kunna skjuta ner jagande stridsplan. Så där satt jag på 10 000 meters höjd snett bakom planet och tog kort med min kamera, samtidigt som deras kanon rörde sig och slutligen pekade mig rakt i ansiktet. Deras radar-låsning på mig tjöt i lurarna. Den glömmer jag inte. Men det blev bra bilder, och de var bland de första bilderna som togs på den hemliga flygplanstypen.
Det andra minnet då?
– Jo, det andra var när vi hade flyguppvisning över vattnet utanför Stockholm. Det hade kunna gå illa. Kungen och drottningen var på plats och vi övade anfall på fartyget HMS Älvsborg. Vi kom in på 10 meter ovanför ytan mot båten i 1 000 km/h och gick upp i höjd precis innan och släppte våra “bomber”, och sen ner igen på samma låga höjd. Vi var fyra stycken flygplan och jag låg först, så jag tittade bakåt att alla var med. Då small det till kraftigt och motorn började låta riktigt illa. Jag försökte ta höjd och ropade upp stridsledningen och berättade att jag hade motorproblem. Första alternativet var att nödlanda på Flygflottiljen i Uppsala. Men jag insåg snart att var för långt dit, motorn var på väg att ge upp. Lösning var Arlanda. Så efter att ha gått över på civil flygradio lyckades jag nå flygledningen på Arlanda, som rensade flygrummet och gav mig landningstillstånd. Jag satte ner min skadade “Vigg” där. Det visade sig att jag krockat med en fågel, en trut. Motorn var skrot, och senare visade det sig att hela planet blivit snett av krocken.
Det sägs att främmande makt hade kartlagt de svenska stridspiloterna, och att de även skickade över unga studenter som ringde på hemma hos er och ville sälja tavlor – för att kontrollera?
– Jo, vi var väl medvetna om detta, och de ringde på även hemma hos mig. Vi räknade med att de skulle försöka döda oss innan vi kom upp i luften händelse i av krig. Det fanns en plan för oss piloter, men inte för våra familjer. Det fick vi se till att planera själva.
Sista frågan Peter, gjorde ni någonsin några “fly-by” och “bust the tower” som i filmen Top Gun?
– Ja, för fan. Passera banan på “skitlägsta” och sedan en split up (full rakt upp) var inte ovanligt. Det stavas F-L-Y-G-G-L-Ä-D-J-E, skrattar Peter.
Kalla kriget
- Hur blev det så här?
DET NÄSTAN femtio år långa Kalla kriget startade inte långt efter att andra världskriget tog slut 1945. På den ena sidan stod USA med sina allierade, och på den andra sidan Sovjetunionen med sin nybildade Warzawapakt. Upprinnelsen till konflikten var många, men framför allt handlade det om att man misstrodde den andra parten i en mängd olika frågor.
Josef Stalins brutala styre av Sovjetunionen skrämde de allierade demokratierna med USA i täten, och förutom Stalins ledarstil, skrämdes de också av spridningen av kommunismen i världen. Västeuropa var demokratiserat och rädda att tappa sin nyvunna frihet. Sovjetunionen däremot kände sig hotade av den nybildade organisationen NATO.
Det här skapade en avgrundslik klyfta mellan de två blocken, en järnridå som Englands premiärminister Winston Churchill en gång benämnde den.
USA eller Sovjetunionen deklarerade aldrig krig mot varandra, och det kalla kriget blev således aldrig hett. Men genom så kallade proxykrig (ombudskrig) slogs man ändå mot varandra, fast på någon annans territorium. Vietnamkriget, Koreakriget och konflikten i Afghanistan är alla exempel på den här typen av krig. USA på den ena sidan, och Sovjet på den andra.
Förutom en kapprustning av vapen, där man försökte visa varandra hur stark och farlig man var genom att bygga och utveckla kärnvapensystem, pågick också en rymdkapplöpning. Sovjetunionen och USA ville båda två visa världen att de var bäst genom att kontrollera den mest avancerade teknologin och ha de smartaste vetenskapsmännen. Det informella rymdracet mellan supermakterna gick ut på att först utföra olika rymdprojekt, bland annat genom att skicka ut liv i rymden, att nå främmande planeter och att gå på månen.
Mitt emellan de här två supermakternas vapenkapprustning och demokratisk kyla, hamnade Sverige mitt i skottlinjen. Vårt lands avlånga landmassa mitt emellan Sovetunionens Warzawa-pakt och den amerikansk ledda organisationen NATO, gjorde att ett Sverige med stor säkerhet skulle ockuperas av öst vid ett europeiskt krig.
På grund av Sveriges geografiska läge blev vi alltså en del av konflikten vare sig vi vill det eller inte – trots vår uttalade neutralitet. Sveriges motto löd: “Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.
