Ultralöpning i Yllesjärvi: Mot solen

BENEN KRAMPADE. Den heta sommarvärmen dränerade det som fanns kvar av musklerna och den tidigare så starka viljan. Trots att det var natt rann svetten och borta på himlavalvet lyste fortfarande solen. Omringad av oändliga vidder var tystnaden överväldigande. Jag var fångad i en evighet utan att ens märka det. Hjärtat pumpade. Likt den jagade kaninens. Slag för slag. Steg för steg.

VI HADE GETT oss av en vecka tidigare. Färdats genom ett Sverige i tropisk sommarvärme. Från Göteborg hade David och jag färdats i nordlig riktning i nästan 150 mil i min Caddy. Vi hade spenderat nätter längs en viskande kustlinje till en nästan fingervarm Östersjön under tiden vi tuffat på. I det lilla samhället Råneå några mil norr om Luleå hade vi mött upp min flickvän Anna innan vi tagit en längre paus.

– Det är så kul att ni äntligen är här, det är inte många som verkligen kommer på besök här. Annas vän välkomnade oss till sin gård vid slutet av en grusväg några mil väster om Övertorneå. 

I LÖPNING FINNS det något som är lika skrämmande som det är vackert. Det kan liknas vid en meditation där utövaren blir en hel person när den tvingas att möta sina egna demoner. För när barriärerna fallit, när det inte längre är en resa i ett vardagligt mentalt tillstånd, utan mer en tillvaro bortom tryggheten, efter mil av monotona rörelser, då finns enbart tankarna kvar. Löpningen hade under åren blivit ett sätt för mig själv att acceptera den jag var. När jag bröt igenom mig själv, passerade smärtgränsen, då upphörde allt ont och kroppen, sinnet och tankarna färdades åt samma håll. Att komma ut hel på den där andra sidan hade blivit en av de bästa känslorna jag visste. Men samtidigt, med vetskapen om vilka mentala och fysiska hinder som skulle behöva passeras, kom även andra känslor nära inpå lopp så som rädsla och en viss portion ångest. 

SÅ MED BLANDAT humör i en färdigprovianterad bil gav vi oss så iväg igen. Vi körde längs med Torne älv och stannade i byn Juoksengi där vi högtidligt köpte en glass som vi åt med en fot på vardera sidan om polcirkeln. Väg 99 lämnades snart bakom oss och blev till Europaväg 8 när vi körde in i Finska Lappland, mot Nationalparken Pallas som bestod av cirka 1 000 kvadratkilometers mestadels orörd vildmark.

Men det hade inte alltid varit ett område opåverkat av människan. Mot slutet av andra världskriget kämpade här finska trupper, mot 200 000 tyska soldater i vad som i dag beskrivs som Lapplands kriget. När tyskarna retirerade, använde de sig av den brända jordens taktik för att på så sätt göra det svårare för finnarna att komma ikapp. De sista tyska trupperna drevs slutligen ut från Finland i april 1945 och sedan dess har naturen fått återhämta sig under mer fredliga former. Men med den antågande natten skulle det trots det, skördas fler offer. 

PÅ TOPPEN AV den tredje stigningen passerade klockan midnatt. Jag satte mig på en sten och blickade ut över nejderna. Utan att erinra mig om tid var det svårt att avgöra hur lång tid som gick. Men känslan av att vara utanför allting, eller mitt i allting var så stark att jag ryckte till när en hand lades på min axel:

– Är du ok, frågade en passerande löpare med lugn röst.

Kroppen hade gett upp. Jag var slut som artist. Trots att jag inte mäktade med att höja mig över den fysiska smärtan och de mentala tvivlen så gjorde det inte så mycket. För känslan av skönhet inombords var starkare.

– Gick det inte i dag, frågade den norske mannen.