Transporter: Kite-terapi
Havet höll på att kosta honom livet. Trots detta tillbringar Atte Kappel sitt liv på vatten – och han älskar det.
Ur Transportmagasinet nummer 1 2015 | text & foto: Richard Sjösten
Atte Kappel är inte som alla andra. Trettioåtta år gammal lämnade han Sverige för en oviss framtid utomlands.
– Jag hade budget för att hålla mig flytande i tre år. Det var målet. Jag sålde av allting hemma, säger Atte.
Nu har det gått fem år. Första stoppet var östkusten i USA. Här hittade Atte en Folkabuss, som han köpte tillsammans med sin reskamrat.
– Vi bussade runt hela USA under ett halvår, längs kusterna. Kite-surfade och bodde i surfbussen. Det var bra.
Men sommarmånaderna tog slut, och när de tillsammans nådde Vancouver i sydvästra Kanada var det kallt, snöigt och bergigt.
– Min reskamrat, hon älskade snön och skidåkandet. Det var inte riktigt min grej. Jag ville vidare.
Dessutom var romansen över. Atte ställde in siktet på Sydostasien. Frågan var bara: Var är det enklast med visum, billigast att bo och att leva?
»Anledningen till att jag ville bort från Sverige beror på en sak.«
Atte lämnade inget åt slumpen. Efter omfattande research föll valet till slut på Filippinerna, efter att bland annat Kambodja, Vietnam och Thailand fallit bort av olika anledningar. Det avgörande var att engelska är ett av två officiella språk på Filippinerna.
– När jag gör någonting går jag “all- in”. Jag gör det till 100 procent. Eller också gör jag det inte alls.
– Att jag ville bort från Sverige berodde egentligen bara på en sak. På Tsunamin.
Atte stod på stranden i Khao-Lak i Thailand den där ödesdigra annandagsmorgonen för drygt tio år sedan, och han förstod sent vad det var som höll på att hända. Tsunamin var nära att kosta honom livet.
– Jag klarade mig. Men det har satt ärr för livet. Två av mina kompisar kom aldrig hem igen.
Tiden efter var tuff, med tung rehabilitering. Livet fungerande inte i Sverige efter upplevelsen i Thailand 2004. Stresshanteringen fungerade inte.
– Mitt liv var fyllt av stress i Sverige och jag kunde inte hantera det. Kite-surfing blev min ventil, konstaterar Atte.
När vi träffar Atte är han tillbaks i hemlandet över sommaren. Det är juni, regnet hänger i luften och himlen är gråmulen. Vädret är minst sagt tjurigt, men det märks inte på Atte; han är på ett strålande humör!
Vi befinner oss i Bergkvara, en bit söder om Kalmar. Atte tränar inför Red Bull Race i Öresund, ett kite-race med omkring 200 startande. Ett race som Atte senare vann!
Sedan 2005 är han en passionerad kite-surfare. Och sedan ett par år tillbaka kan han leva på sin passion: Atte är numera professionell kite-surfare!
Nyligen anländ till Filippinerna år 2010 deltog Atte i KTA, Kite Tour Asia, och blev trea direkt!
– Känslan var enorm när jag förstod att jag kunde hävda mig bland de bästa. Sedan dess har det gått sakta men säkert uppåt för Atte, och resultaten har inte låtit vänta på sig.
– På Filippinerna kan jag kite-surfa 330 dagar per år. Det är 28 grader i vattnet och luften, och viktigast – ingen stress. I min värld är det himmelriket.
»Enda fördelen med att kite-surfa i Sverige är att fötterna blir så kalla att man inte känner om man slår dem i botten!«
Atte sitter i dörröppningen på en “surf-buss” modell nyare, fullastad med kite-utrustning samt madrass och kudde. Bilen är en Volkswagen Transporter 4MOTION DSG, utlånad av Volkswagen Transportbilar och ett välkommet transportmedel över sommaren. Attes sponsorer har nämligen flugigt honom till Europa för att han ska kunna delta i bland annat den europeiska touren och i SM.
– Vilken bil. Jag hittar nya funktioner på den hela tiden! Visste du att lamporna tänds automatisk när man kör in i en tunnel.
– Jo..., säger jag.
– Och att den är sjukt snål, och att den har fyrhjulsdrift, fortsätter Atte.
– Jo, det står 4MOTION på bakluckan... Atte avbryter.
– Vid varje tävling i Europa har jag bogserat upp bilar från stranden. Du vet, alla är så lata och ska köra så nära som möjligt!
Att turnera runt i en Folkabuss gör att minnena från hans USA-äventyr gör sig påminda. Bra minnen.
– Om Volkswagen gick med på det skulle jag gärna köra den här ända hem till Filippinerna, flinar han.
Atte vann den stora klassen Twin-tip. Drygt 60 procent av de startande bröt.
Atte Kappel tävlar i “course-racing”. Tävlingsformen är direkt jämförbar med bankappsegling för segelbåtar.
– I en vanlig regatta är vi 30 stycken på startlinjen. Utmaningen är att få en riktig bra start, och att inte kroka ihop med någon annan. Skillnaden mot kappsegling med båtar är ju att vi har seglen 20 meter upp i luften, i tunna linor!
– Det värsta som kan hända är en stor “tangle”, vi kallar det så när vi krokar ihop, och där det blir så mycket trassel att man inte ens kommer till start i nästa heat!
Det går fort. Farten med “seglet” högt upp i luften ligger ofta runt 30 knop. Tävlingarna körs i vindstyrkor från 8 och upp till 35 knop, ungefär 20 sekundmeter. Blåser det hårdare kan det bli problem för startbåten och för räddningsbåten.
– Men vi har inga problem att gå ut i hårdare vind, ler Atte.
“Hemma” på Filippinerna lever Atte på små medel, där är det billigt att bo – och han trivs med det. Fem år har gått sedan han lämnade Sverige, och målet med att stanna tre år är alltså uppnått.
– Har jag klarat mig så här långt, är det lika bra jag siktar på pension här, skrattar Atte, som just nu bygger ett eget hus i sitt paradis.
Någon gång ibland, när hemlängtan kommer smygande, sätter han på webbradion och lyssnar på Radio Stockholms trafikrapporter.
– Då vet jag att det här är rätt för mig.
»Om hemlängtan kommer smygande slår jag på radion.«
