Missing people
Vardagshjältarna
Det börjar skymma över skogen som sluttar ner mot badplatsen, och dagsljuset kämpar för att hålla sig kvar på en av årets mörkaste dagar. Det är gråkallt och minus 7 grader, och det blåser. Kyleffekten mot huden är väl sisådär 20 minus. Det är ogästvänligt runt den annars så populära sommarplatsen, och bara några kvarglömda plastleksaker och en tom badring skvallrar om en sommar som flytt. Scenerna runt badplatsen kunde varit hämtade från inledningen till en Beckfilm. Men det här är på riktigt.
Ur Transportmagasinet nr 1 2017 | text: Richard Sjösten | bild: Peter Gunnars
En bit därifrån, på en ödslig parkeringsplats, börjar det plötsligt rulla in bilar. En efter en. Efter ett par minuter har det folktomma området förvandlats till ett myller av människor, utrustning och hundar. Det är organisationen Missing People som kallat till akut skallgångskedja. I mitten av allt myller står en Volkswagen Kombi parkerad. Folkabussen, specialbyggd för Missing People, har blinkande gula lampor i fronten och från taket lyser starka LED-lampor upp området. På insidan ryms ett skrivbord med två arbetsplatser, arkivlådor och 220V-uttag. Lastutrymmet är avdelat med en inklädd lastvägg från arbetsplatserna. Uppmärkta plastlådor lastas ur och på ett ögonblick har ett hopfällbart bord rests, ett elverk startats och reflexvästar börjat delas ut.
»Scenerna runt badplatsen kunde vara hämtade från inledningen av en Beckfilm.«
Det är en positiv men allvarsam stämning bland de cirka femton personer som samlats. Det ryker från termosen när kaffet hälls upp i plastmuggar. För knappt två timmar sedan var Jörgen, Johan och Carina och de andra som samlats här någon helt annanstans. På sitt jobb, på väg till affären eller kanske och besökte någon kompis eller släkting. Likt organisationen Sjöräddningssällskapet bygger Missing People helt och hållet på frivilliga krafter.
Dagens operativa chef, Eric Steijer, berättar tydligt och informativt om läget inför gruppen:
– En pappa och hans fyraårige son har tidigt på morgonen gett sig ut här i området för att hitta en julgran. När de inte kommit hem vid avtalad tid och inte heller gått att nå, har de anhöriga blivit oroliga och larmat polisen.
Man är rädd att de gått vilse eller skadat sig då de är ovana att vistas i skog och mark.
En skallgångskedja kräver många sökare. Missing People har över 44 000 personer i sitt skallgångsregister.
Eric fortsätter:
– Pappan som heter Anders har på sig en brun jacka, bruna byxor och en blå mössa. Han är normalt byggd och cirka 180 centimeter lång och i 40-årsåldern. Barnet, som är Anders son, heter Alexander och är fyra år gammal. Han är klädd i en lila overall i bävernylon och har en svart mössa på sig.
Det kalla vädret gör situationen allvarlig och besvärlig. Ärendet har högsta prioritet (ett så kallat Prio 1-sök) och det betyder att Missing People är igång med ett första sök så snabbt som två till tre timmar efter att man fått in ärendet.
Samtidigt som den operativa chefen Eric informerar sökarna och hundpatrullerna pågår förberedelser i folkabussen. Området analyseras och delas upp i sökområden. Dessa områden klassas sedan som heta eller mindre heta – och det görs en prioritetsordning över området som bygger på ett system kallat MSO. Kartor skrivs ut och sökarna och hundpatrullerna delas in i grupper, med en gruppledare för varje sökgrupp.
MISSING PEOPLE
Missing People är en frivillig organisation och bedrivs ideellt. Pengar från medlemskap, donationer och sponsring går oavkortat till uppbyggnad av organisationen.
Missing People grundades 2012. Vid högsta prioritet kan en sökinsats organiseras och starta inom 2–3 timmar från att en anmälan kommer in till Missing People.
- 23 lokalavdelningar runt om i Sverige.
- 250 aktiva utbildade “grön väst”.
- 44 000 personer i skallgångsregister.
- 2 000 medlemmar.
- Över 560 000 följare på Facebook.
Eric hinner knappt avsluta sin information innan den första hundpatrullen med Carina och hunden Rex ger sig av. Med sig har de sökaren Walter och undertecknad. Carina berättar på väg mot sökområdet att hundpatrullerna går in före skallgångskedjan. En läser kartan medan den andra tittar och – letar ordentligt.
– Jag är nämligen så fokuserad på att läsa och följa hunden, så det är inte dumt med ett par extra ögon. Hans signaler är superviktiga att fånga så jag tittar inte upp så mycket, fortsätter Carina.
Rex är en sexårig vovve, av rasen tollare. Han är en av få Missing People-certifierade sökhundar i Stockholmsområdet. Matte Carina Franzén jobbar till vardags på en intensivvårdsmottagning och hennes kunskap i akutsjukvård har flera gånger kommit till användning inom Missing People. Ungefär samtidigt lämnar också en annan hundpatrull samlingsplatsen, med hunden Geisha i fronten med husse Stefan Johansson i släptåg.
Skallgångskedjan börjar ta form strax efter att hundpatrullerna gett sig av. Patrulledare Thomas Groth med orange väst berättar att vi börjar med en skallgångskedja över udden, väster om en stor stig som går runt sjön. Avståndet mellan sökarna i kedjan är en viktig detalj. Jörgen Olsson gör det väldigt tydligt genom att slänga en nyckelknippa strax bredvid sig själv i mossan:
– Avståndet mellan er ska inte vara längre än att ni båda ser nyckelknippan. Vi letar inte bara efter Alexander och hans pappa, vi letar också efter något de kan ha tappat som ger oss ledtrådar, eller bekräftar att de varit här. Håll också en så rak linje som möjligt, ingen ska sacka efter eller gå före. Då riskerar vi att missa någonting.
»Enligt polisen anmäls över 7000 personer försvunna i Sverige per år.«
Sakta och metodiskt rör sig gruppen över området, formad som en lång mask som går på tvären – om man hade sett den uppifrån. Tyst och koncentrerat letar sig skallgångskedjan upp över berget som vetter ner mot sjön. Strax bakom går gruppledaren och med korta rop håller han ihop kedjan så att den inte dras ut, eller splittras. Varenda kvadratdecimeter ska undersökas.
En bit in i skallgångskedjan hörs någon ropa “Fynd!“. Alla rycker till! Är det pappan och barnet? Funna vid liv?
Det visar sig vara en mössa. Kan vara nog så viktigt och fyndet tas på största allvar. Gruppledaren markerar via sin kartapp var fyndet gjordes, samt skickar in en bild på mössan till sambandscentralen. Där visas fyndet för de anhöriga – som tyvärr direkt meddelar att den inte tillhör någon av de försvunna personerna.
Skallgångskedjan ringlar sig sakta vidare genom den allt mer svåra terrängen.
Vid sambandscentralen längs grusvägen står Joakim Johansson, som i detta sök är anhörigansvarig. Det betyder att han i detta läge har all kontakt med de anhöriga.
Förutom att vara en lugn och trygg kontakt gäller det att på ett varsamt sätt försöka få fram så mycket detaljer som möjligt. Vem är personen som försvunnit? Finns det något underliggande skäl till försvinnandet? Sjukdomar eller andra anledningar?
– Ofta så kommer inte allt upp på bordet direkt. Det kan ta långt tid innan vissa detaljer avslöjas. Dessa detaljer kanske man håller inne med för att man inte tror att de spelar någon roll för sökinsatsen, eller också är det för att man inte vill avslöja något i familjeförhållandet eller kanske ett missbruksproblem – eller annat som är tabu att prata om med någon man inte känner.
– Ibland kan sådana saker vara helt avgörande för att vi ska kunna hitta personen som är försvunnen. Vi bygger våra sökinsatser på ett system som heter MSO, förklarar Jocke.
»Fynd! Alla rycker till. Är de funna vid liv?«
MSO, eller “Managing Search Operation” består i att genom kända beteenden, tillgänglig statistik och bred information om den försvunne göra sökområdet så litet som möjligt. En person med demens följer exempelvis oftast vägar när de lämnar vårdhem eller egen bostad och verkar sakna förmåga att vända. De går ofta tills de fastnar och når långt in i buskage där de inte går att se, och som kan missas av sökhundar. Vid sök efter demenssjuka gör man i stället för skallgång ett ledgångssök, där man följer stigar och söker intill dessa.
– Statistiken i detta system är skrämmande precisa, säger Jocke. Min erfarenhet är att i princip alla fall stämmer med MSO-systemet.
En viktig del i sökandet är så klart att veta var man sökt, och att veta var de som söker är någonstans. Här tar man hjälp av teknik som var och varannan människa numera har i fickan, en smartphone. Med appen Cartesia kan alla sökare logga in med ett givet inloggningnamn och koppla upp sig. Inloggad och påslagen kan nämligen sambandscentralen övervaka var de olika sökgrupperna är någonstans. Sökarna kan också markera i appen om ett fynd görs, något som loggas i sambandscentralen.
Plötsligt reagerar Rex. Med nosen i vädret ger han ett kort skall innan han våldsamt drar upp efter en brant stig. Carina springer efter. Svansen viftar fram och tillbaka när han springer in över blåbärsris och tar sikte på lite tätare skog en bit bort. Carina vänder sig snabbt om och hennes blick säger att det här kan vara något. Vi fortsätter i högt tempo en bit in mot en grandunge där någonting sticker upp. Något som inte hör hemma i skogen. Något lila…
Carina ropar “Fynd!”
Med ett kort kommando stannar Rex direkt och sätter sig ner. Carina rusar själv snabbt fram till granen och lyfter på granens lägre kvistar. På en bädd av granris ligger pappan och barnet – och omfamnar varandra. För en liten stund blir det aningen rörigt då en hundpatrull från andra hållet samtidigt ansluter fyndplatsen. Pappan och barnet visar sig vara lite frusna, men vid gott mod – och ser väldigt glada ut efter att ha blivit funna.
– Vi har ätit lite granbarr, säger pappa Anders.
Nu var det här faktiskt bara en övning, och Alexander och Anders hade inte alls gått vilse. Men det kunde lika gärna varit allvar. Missing People i Stockholm får i genomsnitt in ett skarpt sök i veckan och enligt polisen anmäls över 7000 personer per år som försvunna i Sverige. Någon större tid att öva finns alltså inte för de tappra vardagshjältarna i Missing People. Oftast är det på blodigt allvar.
