Jorden runt, i en veteranbuss
Många drömmer om att resa jorden runt, men det är ganska få som faktiskt realiserar ett sånt drömäventyr. Ofta kommer en verklighet i vägen, en verklighet som kanske består av plikter, måsten och jobb vilket gör att drömmarna skjuts på framtiden. Men det finns faktiskt undantag: möt belgarna Martin och Alison, som gjorde slag i saken och stack iväg på sitt livs resa – i en Folkabuss från 1972!
Ur Transportmagasinet nummer 3 2018 | text: Richard Sjösten | foto: Alison Avanzini, Martin Cornelis
»Vi fick byta till oss bensin mot en gitarr och cigaretter.«
»Vi fick byta till oss bensin mot en gitarr och cigaretter.«
– Nu är vi nästan hemma! Bara spurten kvar, skrattar Martin. Wow, vilket äventyr!
När vi möter Martin och Alison på Gärdet i Stockholm är de på slutklämmen av sitt äventyr och har bara 150 mil att köra till sitt hem i Belgien.
Det är nästan ett och ett halvt år sedan de lämnade Belgien och resan har varit både äventyrlig och strapatsrik, minst sagt. Resan började i Antwerpen när de lastade bussen och klev ombord på ett fraktfartyg, som tog dem till Uruguay. En resa på 28 dagar.
– Det var en annorlunda upplevelse att bo och resa med ett fraktfartyg över Atlanten, berättar Alison.
Därifrån tog de sig sedan vidare genom Argentina, Paraguay, Bolivia, Peru, Ecuador och Colombia.
– Vilka otroliga platser vi besökt, säger Martin eftertänktsamt. I Argentina fick vi slut på bensin, trots våra reservdunkar. Förbrukningen blev mer än förväntat på den höga höjden, vi befann oss nämligen på en hög platå i ett område där man bryter litium. Där fanns varken bebyggelse eller människor, vi var helt ensamma, fortsätter han.
– Efter tre timmar passerade en minibuss med utländska arbetare. De lovade att återkomma med hjälp, och efter någon timme kom faktiskt ett räddningsteam från gruvan och gav oss bränsle. Så fantastiskt, säger Alison.
– I Nicaragua hade vi inga kontanter och fick vi byta till oss bensin mot en gitarr och cigaretter, haha. Mackägaren spelade på gitarren när vi lämnade macken! Alison skrattar vid minnet av den märkliga händelsen.
De flesta situationer har löst sig, och man skulle kunna tro att det här är världens mest avslappnade och supercoola par med tanke på vad de utsatt sig själva och bussen för, men Alison menar att de faktiskt inte alls är särskilt bra på att hantera pressade och stressade situationer.
– Nej, jag blir helt förlamad av stress vid sådana här tillfällen. Martin blir också jättestressad, men han lyckas i alla fall ta tag i saker och få något gjort. Tur är väl det, fortsätter hon. Annars skulle vi bara stå där båda två!
I norra Colombia på gränsen till Panama, där den 10 mil djupa djungeln Darién Gap stoppar Panamerican Highway mellan Nord- och Sydamerika, blev de än en gång nödgade att skeppa bussen. Med fraktfartyg tog de sig vidare till USA och Kanada via Nicaragua och Mexiko. Från Kanada skeppade man sedan bussen vidare till Asien – Laos, Kambodja och Kina.
– Det var riktigt spännande. I Kina var vi tvungna att ha en guide med oss hela tiden. Hon åkte alltså med oss i bussen i tre veckor!
– Efter det körde vi rakt upp genom Mongoliet, och fortsatte till Ryssland och en frusen Bajkalsjö, och sedan vidare mot Skandinavien. Men det finns ett stort orosmoln trots att målet nu är nära.
– Jag är faktiskt osäker på om vi tar oss hem med bussen, fortsätter Martin. Något stort är på gång tror jag, ett haveri. Motorn läcker olja. Mycket olja.
Trots att Martin servat bilen var 500:e mil, och bytt olja var 1000:e mil längs resan håller håller alltså den nästan 50 år gamla motorn på att ge upp.
– Kanske för att den är trimmad, säger Martin lite förläget. Men jag har kanske hittat någon som kan hjälpa oss, fortsätter han. En svensk.
Med nästan ett och ett halvt år på vägen börjar Alison och Martin bli ganska rutinerade, och vana att lösa situationer och problem som dyker upp. Är det inte ett insektsbett i Colombia (som för övrigt höll på att bli slutet på deras resa), hundbett i Laos, eller massivt pappersarbete vid gränskontroller – så är det jakt på reservdelar.
– Det är så klart inte problemfritt att köra en nästan femtio år gammal veteranbuss jorden runt, säger Alison. Men vem sa att det skulle vara enkelt, fortsätter hon när vi skiljs åt. Någon vecka senare dyker orden “It was a hell of a ride” upp på deras instagramkonto. De har nått hem!
Det visar sig att “svensken” hjälpt dem fixa motorn. Det blev alltså ett lyckligt slut på den 14 månader och 26 länder långa resan. Bon travail!
