Crafter
Vi åker renfinka i samernas tjänst
Säg fjällen och du tänker skidsemester. Säg i stället samma sak till en same och han eller hon tänker hem. Bortom Sveriges skidorter och storstadsliv finns ett urgammalt samhälle som lever i full symbios med naturen. Vi hälsar på hos Mittådalens sameby, råkar i luven på Moder Natur och spanar in landets fetaste renfinka.
Ur Transportmagasinet 1 2016 | text: Erik Gustafsson | foto: Peter Gunnars
Runt om i vårt land finns det omkring 250 000 renar som försörjer landets renägare. Det är mer än en kvarts miljon djur som varje vår vandrar upp på fjället – och varje höst ner därifrån. Renskötsel är ett massivt arbete som samerna – Sveriges ursprungsbefolkning – ägnat sig åt i hundratals år och en uråldrig tradition som i grund och botten är densamma nu som då.
Vi står mitt i Mittådalens sameby i nordligaste Härjedalen. Här, knappt 60 mil norr om huvudstaden, har samerna levt i närmare 1 000 år, och bedrivit storskalig renskötsel i åtminstone 500 av de senaste.
Trots att det är kortare att köra härifrån till Stockholm än vad det är att köra därifrån till Malmö, är det här vägs ände. Fortsätter vi västerut hamnar vi i Norge och längre norrut är svårt att komma utan att ta långa omvägar längs inlandets huvudvägar. Men det här är hem för några av Sveriges sydligaste samebyar – och här är det naturen som sätter agendan.
Vi sitter i köket hos Alf Martin Fjällgren, same och medlem i Mittådalens sameby, och äter nyrökt renkött. Det är sen höst i renskötselåret och det är hög tid för renarna att lämna sommarbetet på fjällen. För Mittådalens sameby innebär det att 5 000 renar ska förflyttas från området kring Sveriges sydligaste glaciär Helags och landets högst belägna allmänna väg, Flatruetvägen, till området runt nationalparken Sonfjället och där delas upp i mindre grupper. Samtidigt ska många av årets kalvar och en del sarvar – stora tjurar – slaktas.
»Jag får upp 21 renar på flaket, sen har jag ytterligare 18 på släp.«
– För vår del är vi klara med förflyttningen.
Aldrig förr har vi fått ner hjorden så snabbt som i år. Värre är det för grannbyn. De är ännu inte klara och nu blåser det dessutom upp till storm, och då vill varken renägare eller renar vara på fjället, förklarar Alf Martin som egentligen skulle varit där för att hämta hem några av sina renar som förirrat sig in i grannbyns hjord.
I stället står hans specialbyggda “renfinka”, en Volkswagen Crafter 4Motion med bur för rentransport, tom på gårdsplanen. Själva har fotografen Peter Gunnars och jag på grund av ovädret blivit utestängda från vårt vandrarhem på andra sidan Flatruet, då vägen över fjället har tvingats stänga.
– Om inte vägen öppnar måste vi köra runt hela fjället, vilket innebär minst tre timmars körning. Jämfört med en knapp halvtimme över, konstaterar Peter bittert över en tugga renkött.
På något sätt är situationen så talande för en av tidernas främsta kulturkrockar. Här är vi, två sörlänningar med ett väl planerat schema som vi tvingas se spricka redan på första punkten på grund av Moder Natur. Någon renskiljning kommer vi inte att få se, det är en sak som är säker.
– Allra värst var det ett år när vi fick vänta ut ett sex veckor långt oväder innan vi kunde få ner hjorden, kontrar Alf Martin snabbt.
– Då gick vi längs norska gränsen precis innan julafton och drev. Det var tufft. Men för renarna existerar inga gränser. De går dit de vill, men eftersom vi inte har några vildrenar i landet tillhör alla djur någon sameby. Och då vill det till att vi hämtar hem de som farit på villovägar. Därför har jag skaffat mig en rejäl renfinka, säger Alf Martin Fjällgren mellan tuggorna av renköttet.
För även om renskötselarbetet i dag underlättas på många sätt av terränghjulingar, snöskotrar och i vissa fall till och med helikopter är det fortfarande en tuff tillvaro och ett traditionell djurhållning som bedrivs av Sveriges ursprungsbefolkning. Under sommaren märks de nyfödda kalvarna med renägarens unika mönster, framåt hösten slaktas de och däremellan övervakas och förflyttas hjorden beroende på betesmarkerna.
– Renarna går ju runt och blandar sig med grannbyarnas hjordar. Ibland är de nära, ibland är de långt bort i Norge. Då är det skönt att få med sig många renar på en och samma gång, så man slipper köra flera vändor, säger Alf Martin och syftar på sin nya Crafter.
– Jag får oftast upp 21 renar på bilens flak, sedan har jag 18 i en släpkärra baktill.
Även om det inte ekar på kalfjället ligger rengärderna kusligt öde. På de här ställningarna hänger annars de nyslaktade renarna. Längre ner i dalen har Mittådalens sameby ett eget renslakteri.
Bilen, en Crafter 4Motion, är i sin tur en av de mest terränggående och avancerade bilmodeller som finns med ett Volkswagen-emblem på sig, vilket kan behövas när en fullvuxen ren väger mellan 60 och 170 kilo.
Crafter 4Motion byggs som vanligt vid någon av fabrikerna i Tyskland, men efter att den rullat av bandet fraktas bilen direkt till företaget Achleitner i Österrike där man helt enkelt skruvar isär det som nyss monterades. Axlar, hjulupphängningar och kardaner byts ut, bladfjädring blir skruvfjädring, markfrigången höjs och en fördelningslåda monteras för permanent 50-50-fördelad fyrhjulsdrift och lågväxel, bland annat. Alf Martins Crafter har dessutom luftfjädring för att kunna sänka bilen och ge renarna ett lägre skutt ut.
Och resultatet är inget annat än imponerande. En bil som är byggd exakt för sitt syfte. Efter att Alf Martin tillverkat renburen på flaket står vi här med världens tuffaste renfinka framför oss. Byggd för att leva ett stenhårt liv i stenhård miljö.
I ett försök att skymta några renar letar vi oss ändå ut med bilen i en bit av samebyns 4 345 kvadratkilometer. Troligtvis gömmer sig byns egna renar i skogarna kring Lossasjön och de andra trycker någonstans på fjället. De oplogade skogsvägarna är en barnlek för Crafter 4Motion och inte heller ställer de glashala backarna till med problem. Bilen förmedlar en imponerande stabilitet och väghållning trots sin höga markfrigång. Med vetskapen att vi dessutom tar oss fram i stort sett överallt förstärks dessutom den oövervinnerliga känslan. Det är en bil för de som vill upptäcka vartenda skrymsle av världen – eller hämta hem 40 renar. Och så plötsligt, mitt på vägen uppenbarar sig en grupp eftersläntrare. De verkar lika förvånade som vi över att hitta varandra, och vi blir stående öga mot öga, stirrandes på varandra, i en knapp minut innan de tröttnar och letar sig in i skogen för lugn och ro.
– Tidigare när jag skulle hämta hem renarna körde jag med min Volkswagen Transporter pickup, men där var flaket så litet att det knappt var lönt, säger Alf Martin som dessutom har en Volkswagen Passat Alltrack som tredjebil mellan rentransporterna. Totalt kör han omkring 6 000 mil varje år.
»De ska till fjället till varje pris, för att kalva på samma ställe som de själva föddes på.«
Same och medlem i Mittådalens sameby
– Jag har köpt Volkswagen från Berners i Östersund sedan 1997, så visst betyder den personliga kontakten väldigt mycket. Åker man 21 mil till handlaren vill man ju att det ska vara bra.
Samerna i Sverige har sin egen riksdag i form av Sametinget. Där sitter 31 ledamöter som är valda av 8 300 registrerade och röstberättigade samer. Runt om i Sverige finns totalt 51 samebyar, varav 33 stycken är fjällsamebyar som Mittådalen och 10 stycken är skogssamebyar. Det betyder att de inte har något fjäll för sommarbetet, och att renarna i stället går i skogen året om. Resterande åtta är så kallade koncessionssamebyar där renägarna ofta inte är samer, men där renskötseln ändå bedrivs av samer.
Och det är i samebyarna som landets 4 677 renägare sedan ingår, och av dem har var och en sitt eget unika renmärke, vilket också är det man identifierar renarna genom. Och det är tack vare märkningen som Alf Martin, och alla andra renägare, med jämna mellanrum kan hämta hem sina djur från grannen.
»Genom att titta på märkningen i örat kan man se vem renen tillhör.«
Till sist lättar stormen och vi kan, med eskort av snöslungan, ta oss över det vindpinade fjället för en natt på Helags pensionat i Ljungdalen. När det i Mittådalen bara bor ett 80-tal personer huserar det i Ljungdalen åtminstone 150, vilket ger dem både Ica-affär och kvällsöppen restaurang.
Dagen därpå har stormen lättat ytterligare och vi kan äntligen ta oss till samebyns rengärde på Flatruet. Här samlas renarna vid slakt och skiljning, för att sedan skickas vidare till nya marker. Rennäringen i Sverige omsätter omkring 230 miljoner kronor årligen och under 2014 slaktades drygt 50 000 djur i alla samebyar tillsammans. Men en dag som denna ligger rengärdena kusligt öde. Förutom några enstaka harspår i snön är det svårt att föreställa sig vilken intensiv aktivitet som kan pågå här, trots det avlägsna ljudet från snöslungan som långt bort fortfarande kämpar sig igenom snöhögarna.
Förutom slakten dödas många djur också av både rovdjur och trafik.
– Vargen är värst. Den kan bita ihjäl massor av renar och bara lämna dem. Dessutom har vi järven som ökat rejält i antal, säger Alf Martin bekymrat. Och det är förståeligt. Enligt den statliga rovdjursutredningen dödar björn, järv, lo och varg mellan 20 000 och 80 000 renar varje år.
För Mittådalens sameby väntar härnäst bevakning och uppdelning av hjorden efter trettonhelgen, därefter är det bara att vänta på att de dräktiga vajorna framåt våren tar täten upp mot fjällvärlden för att kalva på samma plats som de själva föddes på.
– Då ska de upp på fjället till varje pris, oavsett om det är busväder eller inte. Vi har försökt hejda dem något år, men det är omöjligt, säger Alf Martin som då också får se renskötselåret börja om på nytt. På samma sätt som det gör för resten av Sveriges renägare. Precis som det gjort i hundratals år, och så som det förhoppningsvis fortsätter att göra.
